Bildpedagog – Atelierista

Under hösten har jag gått en kurs vid Hdk –Göteborgs universitet 
i bildpedagogik och Reggio Emilia filosofi.

Här följer...


...ett par texter kring det jag gjort under kursen.

På upptäcktsfärd med kolkrita
–ett försök att integrera och praktiskt tillämpa Reggio Emiliafilosofin i min egen verksamhet med skapandebesök i förskola.

Jag besöker Hagens kapellvägs förskola och får träffa några av de äldsta barnen där (5 åringarna).
Vi ritar med kol och undersöker materialet kolkrita på gemensam teckning på stort upptejpat golvpapper. Sedan provar vi också att titta på varandra och rita porträtt på mindre papper med kol.

Den gemensamma stora ritytan, materialet och den undersökande hållningen till materialet uppmuntrar –tänker jag– till att vara i processen framför att sträva mot ett resultat. 

Om besöket:
Efter samlingen och att ha blivit anvisad ateljérummet av förskolepedagogen sätter vi oss kring ett bord och jag berättar att jag är illustratör/konstnär. Jag berättar som inledning att det är mitt jobb att rita bilder och jag visar bilderböcker som jag gjort bilder i. En av böckerna (”Gubben som grät”) visar barnen intresse för så vi tittar på bilderna i den och samtalar om vad som händer på dem (bl.a. att gubben gråter så mycket att hela hans hus blir fullt av tårar -något som väcker fascination och munterhet).
Vi flyttar sedan ner på golvet för att börja och jag introducerar materialet –kol, något som de flesta av barnen inte verkar vara bekanta med (däremot har alla grillat med kol). Tillsammans rullar vi undan en matta och rullar ut pappret.
I rummet finns också en pappkartong som två pojkar genast sätter sig i. När jag ber dem gå ur den så att vi kan flytta undan lådan (eftersom den både är i vägen och distraherar) vill de inte det. Förskolläraren kommer in och tar med sig ett av barnen ut. Den andra pojken går ur lådan och sätter sig i hallen utanför. Jag låter honom vara. Tillsammans med de andra barnen rullar jag ut den pappersrulle vi ska rita på. Ett av barnen föreslår att vi ska ta en sax och klippa av pappret. Jag går för att hämta en sax och pojken i hallen springer då för att hämta en och deltar därefter. Alla barnen hjälps åt att tejpa fast pappret vid golvet så att det ska ligga still.

Några av kommentarerna dokumenterade under ritövningen:
Innan vi hunnit börja:
–Det kan bli en simbassäng! (En av pojkarna lägger sig på pappret och simmar på låtsas. Två andra följer hans exempel. Jag iaktar, avvaktar)
–Max två barn kan vara i den (säger ett annat barn).
Jag: Är det någon som går på simskola?

Alla: Jaaaa!

När vi ritar:
–Det är fotspår här som leder enda hit.
–Jag gör tågräls, tåget, tåget.
–Axel, ska det inte vara raka streck? Det är det på tågspåret. (Axel:) –Jag gör ett tågspår.

–Jag lägger kol på sidan så här så det blir svart (ett av barnen visar hur hon kommer på att man kan lägga bredsidan av kritan mot pappret och rita). Jag bekräftar: Ja, titta vad XX har kommit på att man kan göra (flera av barnen provar).
...
–Det är en virvelvind.
–Det är en storm för mitt piratskepp – mitt piratskepp!
–Kommer du att drunkna?
–Det kommer en storm som gör att allt försvinner.
–Det måste regna också.
–Här är den största tornadon.
–Jättemycket storm!
–Tornado!
En pojke pekar på ett hörn av pappret där en sol är kvar. Det mesta av det övriga pappret är annars fyllt av stormvindar och tornados, d.v.s. pappret ganska grå-svart. ...
–Nu suddar vi, utbrister någon och vi suddar med våra händer tillsammans.

Hela pappret är grått. Bara nere i hörnet är en liten sol. Pojken (som sagt detta tidigare) påtalar att det ska vara så. Så rullar vi ihop pappret.

Efteråt säger den ordinarie förskolepedagogen att ”Man får inte vara kaosrädd i förskolan”, ett bra ord tänker jag, som jag tar med mig. Det jag själv främst försökt jobba med är att låta bli att styra. Att istället låta barnen få söka och utforska kolets möjligheter. Något som jag tagit till mig ur kurslitteraturen är ”att faktiskt inte ha de rätta svaren... Att det är viktigare att ställa frågor än att formulera svar. Att alla svar i viss mening måste betraktas som tillfälliga och ständigt utsättas för ni granskning.” (”Lyssnandets pedagogik, Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi). Pedagogens/Konstnärens/Atelieristans roll blir att ge plats.

Att som konstnär dimpa ner utifrån och inte känna barnen och inte veta vad som händer i deras värld just nu kan göra det lite svårare än för ordinarie personal. Samtidigt tror jag också att kan finnas mycket positivt i att vara en frisk fläkt utifrån. Att med mig blir det på ett annat sätt än i ordinarie verksamhet (”att som konstnär föra in kaoset”). 

Nedan några bilder från tillfället. 

Barnen vill gärna att jag fotar deras händer som blir svarta av kolet under arbetets gång. Att se hur svarta händerna kan bli och även att prova i ansiktet är lika intressant som det på pappret. 

 Porträtt i kol.

----------------------------------------------------
En tillåtande miljö – ett öppet sinnelag
–sammanfattande tankar kring kursen Atelierista, Bildpedagog i förskola och skola, Hdk, Göteborgs universitet, ht-15.

En riktigt god pedagog är kanske bland det svåraste som finns att vara, tänker jag –men, kanske är det också bland det viktigaste och största. Att kunna leda och lyssna, med varsam hand visa på något nytt och att tillsammans upptäcka och ställa frågor, vända på och vrida på det som finns. Att vilja utveckling och skapande tillsammans i livets alla stadier –från de allra minsta. Där tror jag mig vilja verka.
Min egen bakgrund är bilden, färgen och formen. Kanske främst den berättande bilden. Som barn var detta att skapa genom att rita och skriva för mig –liksom säkert för många andra, ett sätt att hantera den miljö jag befann mig i. Fantasin blev en tillflykt, något som ledde mig till min konstnärliga utbildning och mitt yrkesval som illustratör. På senare år har min verksamhet mer och mer kommit att handla om skapande med barn på olika sätt, genom skapande skola, workshops och skolbesök i egenskap av illustratör. Detta har fått mig att fundera kring pedagogens roll och metod. Hur (som i Reggio Emilias filosofi) gör jag för att vara nära både pedagogikens praktik och den konstnärliga processen/det konstnärliga uttrycket? Vad skulle en möjlig atelieristaroll vara för mig? 
Det är förstås inte så att kursen har gett mig konkreta svar på dessa frågor, men många tankar och funderingar har väckts under föreläsningarna, diskussionerna i basgruppen och när jag tagit del av kurslitteraturen. Att möta andra med både olika och lika bakgrund och erfarenheter i basgruppen har varit värdefullt och gett berikande reflektioner och erfarenhetsutbyten. Att: (som Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi skriver i “Lyssnandets pedagogik”) “Det är reflektionen som utgör grunden för utveckling av arbetet”. Eller: lärandet föds i relation med andra ( “Förskolan” nr. 4 2000, Tema Reggio Emilia. Annika Claesdotter, Lennart Nilsson, Lasse Nohrstedt, Karin Björkman).

Reggio Emilia är en filosofi och ett pedagogiskt projekt som startades av en grupp kvinnor och folkskolläraren Loris Malaguzzi efter andra världskrigets slut. Den ursprungliga viljan att vara en motståndskraft mot fascismen och andra antidemokratiska rörelser känns åter aktuell idag med tanke på de kalla politiska vindar som blåser i europa nu. Kanske är det viktigare än någonsin idag att som i Reggio Emilias grundläggande värden lyssna och utan bedömning försöka förstå olikheter och också lyssna till den förändring som uppstår i mig när jag möter andra. Detta om “lyssnandes pedagogik” är något som jag under kursens gång tänkt på och tagit till mig. 
I “Förskolan” nr. 4, 2000, Tema Reggio Emilia skriver Lennart Nilsson (samt citerar Carlina Rinaldi, konsult, Reggio Emilia förskolorna) att lyssna och att bli lyssnad på är en viktig kvalitet i mänskliga relationer. I “Lyssnandets pedagogik” skriver Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi “Att faktiskt inte ha de rätta svaren på alla frågor. Att det är viktigare att ställa frågor än att formulera svar. Att alla svar i viss mening måste betraktas som tillfälliga och ständigt utsättas för ny granskning” och vidare detta att “barnen behöver möta pedagoger som själva reflekterar”.

Vikten av en sökande hållning. Och tiden till det. Och modet. Två ord som ofta kommer till mig är dessa två: TID och MOD. 

Pin/knapp nedan från Teckningsmuseet i Laholm.

“Make Art – Not war”. Kanske en övermäktig uppgift för en ensam pedagog eller Atelierista men ändå en fin uppmaning till oss alla som avslutningsbild. Om fler som barn kunde ges möjlighet att använda konstens språk och att utveckla sin förmåga att kommunicera i t.ex. bild, musik, lek och drama istället för våldets språk skulle vi helt säkert få en bättre värld. Och – med risk för att låta pretantiös, är detta ändå något jag i grunden tror på.

Skapande i blått från en övningsuppgift på kursen.

"De bilder barnen skapar, både tvådimensionellt och tredimensionellt, blir en förlängning av dem själva, ett avtryck av deras inre värld som kan berätta vad de vet om det de avbildat. Själva skapandet kan också fylla en funktion som bearbetning av något. .. det ser ut som om tecknandet är ett sätt att bearbeta...som om det är läkande att uttrycka sin upplevelse i bild." Stina Braxell, ur “Skapande barn –att arbeta med bild i förskolan”.